Naturandarna & flickan..

jag ser
ett ansikte
som döljer
sig i
skogsbrynet

det är
naturandarna
som väntar
på min
blick

skogsrået
som ler
förföriskt
vätten som
lever för
ordning
trollen som
vill visa
sin styrka

Vi kommer
från skogen
och till
skogen ska
Jag
återvända

jag behöver
djur och
natur
för jag
förstår dom

jag ser
ett ansikte
som döljer
sig i
skogsbrynet

det är jag
som liten
flicka
en flicka
som
skrattar
högt intill
en
skogsstig

hon bär
en kotte
i sin hand
som hon
ser en
hel värld
inuti

vad den
flickan har
längtat
efter ett
sätt att
kunna trösta
sig själv

vad hon
har sökt
efter just
det

Självhatet..

han är
liten och
mycket
bräcklig
men finner
styrka i
terror
och andras
död

han får
kraft
genom
sin avsky
för mångfald

men det
är sig
själv han
föraktar

allra mest
för vad
han inte
bär själv
inom sig
det vill han
inte se hos
andra

han bär
sitt självhat
som en
utmärkelse
och sina
demoner
som en
medaljong

kungar och drottningar..

de skrider
fram som
kungar och
drottningar
de är vackra
och ursköna
men inte äkta
för jag ser
deras tomrum
deras hål
jag hör deras
trasiga röster
som lovar
evig rikedom
skönhet
men det finns
ingen makt i
mynt och
hierarkier
det finns
ingen vishet i
tillgjorda
leenden och
plastig charm

de skrider
fram som
kungar och
drottningar
men har
egentligen
så mycket
mer att ge.

Hon ser inte...

hon ser
inte molnens
långsamma
tempo
hon ser
inte vad
min läkekonst
utgör för
rötter
att bli
frisk av
sig själv
av vänner
och glädje
aktivitet
och vila
äventyr
och trygghet
reflektion

hon ser
inte helheten
i att
leva och
att känna
att bli vis
själv tar
hon de
enkla
vägarna
som ger
svar
men som
inte ställer
de rätta
frågorna

hon hör
inte duvans
sång i
gryningen
hon smakar
ej av
naturens
sötma
hon är
tom och
kall
en avgrund